Taggarkiv: gula legendarer

, ,

Gula legendarer, del 10: Conny ”Slaktarn” Andersson

Conny Andersson Foto: Pierre Mens/Skånereportage/Bilder i Syd 1969

I del 9 avhandlades John Lindau och nu är artikelserien kommen till hans anfallskollega, ”Slaktarn från Hardeberga”, Conny Andersson. Conny föddes 8 april 1945 och växte upp i Hardeberga där han började spela boll i den lokala klubben Hardeberga BK.

Jag ringde upp Conny Andersson under en av hans dagliga långpromenader i närheten av hans hem i Skurup – denna gång i trakterna kring Havberg – när sommaren verkade ha försvunnit.

Du håller dig i trim även på äldre dar?

– Jag går ett par timmar om dagen och håller matchvikten från min karriär som aktiv spelare. Det finns gott om platser runt om Skurup som jag har nära till – stranden, Häckeberga, Risen i Genarp, Skrylle vid Södra Sandby, bara för att nämna några. Jag mår som bäst när jag får röra mig.

Jag började gå på IFK:s matcher ungefär samtidigt som du kom till ”di gule”, 1966. Det mest bestående minnet från den perioden var några år senare, 1969, för då hade ni ett kanonlag.

– Det enda felet var ju att vi inte vann serien. Vi spelade skjortan av HIF på Malmö Stadion och sedan snubblade han [Tom ”Lappen” Johansson] in 1-0 till dem i 89:e minuten. Jag glömmer aldrig den matchen och kommer bland annat ihåg att John Lindau hade en i stolpen som rullade på mållinjen till nästa stolpe och ut. Vi ägde ju matchen och skulle vunnit. Det året gick vi till kvartsfinal i Svenska Cupen [förlust 0-1 efter omspel borta mot Åtvidabergs FF). Vi hade ett fantastiskt lag då med de båda danskarna [John Petersen och John Steen Olsen], Christer Glantz, Kenneth Hjertsson, Sven Abrahamsson med flera och jag är övertygad om att vi hävdat oss väl i Allsvenskan.

– Apropå danskarna så var deras respektive fantastiskt trevliga och roliga, de var alltid med på bussresorna till bortamatcherna liksom alla andra fruar och flickvänner. Vi var som en stor familj med fin sammanhållning. Resorna och olika tillställningar svetsade samman gänget.

– Och sedan glömmer jag aldrig Bosse Sörensson som var en jävel på att joddla tillägger Conny skrattande. Och som vi sjöng, det var en härlig tid i IFK. Jag glömmer inte heller tränarna under min tid i IFK som var helt fantastiska. Först Ingvar Gärd som kunde fotboll utan och innan och sedan Arne Blixt som verkligen hade glimten i ögat. Även Arne Holmberg som var lagledare var ju helgjuten, lugn som en filbunke i alla väder.

Conny Andersson var vad man på den tiden kallade en riktig centertank med näsa för var målet var beläget. Målsnittet i den gula tröjan vittnade inte minst om det med det imponerande målsnittet 0,79 – 117 mål på 149 matcher vilket innebär en fjärdeplats i maratonskytteligan.

1971 bytte han gult mot blått i stan efter en rekordövergång med den tidens mått mätt.

– Med tanke på övergångssumman och att det skrevs åtskilliga spaltmeter om transfern så var det ju tur att jag levererade direkt. I allsvenska debuten 1971 mot Elfsborg gjorde jag 1-0 efter 4.32 och fick en guldklocka av Dagens Nyheter för besväret.

Höjdpunkten på din karriär kom ett par år senare, 1973, med fyra landskamper där du bland annat bytte av Ralf Edström sedan han nickat in den klassiska kvitteringen till 3-3 på Nepstadion i Budapest mot Ungern i VM-kvalet.

– 1973 var mitt bästa år men det året hände det en sak som fick mig att prioritera viktigare ting än fotbollen. Jag är enormt tacksam för vad fotbollen har gett mig men kanske hade jag lite otur när jag stod på toppen av min karriär. Den sommaren efter en Intertotomatch i Zürich mot Grasshoppers ringde jag hem och fick reda på att frugan låg inlagd tillsammans med båda barnen på sjukhus, grabben då knappt ett år och tösen fyra år. Jag tog då mitt ansvar och avbröt mitt spel på elitnivå till förmån för familjen. Den är viktigare än fotbollen alla dagar i veckan.

– När jag spelade för Hardeberga under hösten det året så ringde Georg ”Åby” Ericson mig och sa att om jag fortsatt i MFF så hade jag kommit med i VM-truppen till Västtyskland 1974.

Det året – 1974, VM-året – var du ändå tillbaka i ”di blåe”?

– Ja, Eric [Persson] ringde ju ordföranden i Hardeberga när Bob Houghton ville att jag skulle återkomma till MFF. Så det blev ett par år till och jag hade en fantastisk utdelning där. Jag kallar det sex guldmedaljer för jag blev svensk mästare tre gånger och cupmästare två och sedan då guldklockan.

– För sisådär 10–15 år sedan sa jag till min fru att jag vill ge mina barn och barnbarn mina guldmedaljer medan jag fortfarande är i livet. Och det visade sig vara rätt beslut för jag glömmer aldrig när Oskar – 26 år i dag – fick tårar i ögonen vid mottagandet av en av dem under en julafton då han var tio, tolv år gammal. Underbart för mig att uppleva den stunden.

Är det något annat du minns från tiden i IFK?

–  Jag har ju rätt stor släkt och då när jag gick från Hardeberga till IFK 1966 så var det ju många kusiner som tyckte att det var en stor grej och undrade vad jag skulle göra där. ”Hur vågar du det? Ska du sitta i samma omklädningsrum som Bengt Lindskog, vad ska ni snacka om då?”

– Han, Bengt Lindskog, var ju hur trevlig som helst och jag har aldrig tänkt så. Jag tänkte bara att jag vill se hur långt jag kan gå.

Det här med smeknamnet – ”Slaktarn från Hardeberga” – var kom det ifrån?

– Ja, det var ju Krister Kristensson i omklädningsrummet som myntade det smeknamnet och jag sa till honom: ”Jag har aldrig varit slaktare och kommer aldrig att bli. Jag är styckare!” Men det bet ju inte på honom så till slut gav jag upp. Jag jobbade som styckare halva mitt yrkesliv och som försäljare den andra halvan på Samfood i Fosie.

Du avslutade karriären i din nuvarande hemort, Skurup?

–  Därifrån har jag ett roligt minne. Christer Glantz, min lagkamrat från IFK, kom dit som spelande tränare. När vi skulle möta Torna Hällestad eldade han på oss före matchen: ”Ingen bomull i dag grabbar – kom ihåg det, ingen bomull!” Efter nio spelade minuter smällde han på ordentligt och fick rött kort direkt.

Avslutningsvis finns det en historia om regissören Bo Widerberg som du hamnade bredvid på flyget hem från Moskva efter en landskamp mot Sovjet där han varit med och filmat några sekvenser för filmen ”Fimpen”?

– Ja, du, det var det jävligaste jag varit med om! Från sekunden vi steg på planet till det att vi skildes åt på svensk mark så snackade han oavbrutet, jag fick inte en syl i vädret.

Fakta/Conny Andersson

Smeknamn: Slaktarn från Hardeberga.
Född: 8 april 1945.
Position: Anfallare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1966-1970.
Antal A-lagsmatcher och mål: 149 matcher och 117 mål.
Antal A-landskamper och mål: 4 matcher och 0 mål.
Antal U23-landskamper och mål: 1 match och 0 mål.

Den 17 november publiceras nästa del om Kenneth Hjertsson.

/av
,

Gula legendarer, del 9: John Lindau

John Lindau. Foto: Uno Sköld/Sydsvenskan/Bilder i Syd 1969

Förutom inledningen med de fyra första bokstäverna i efternamnet har den gula legendaren i denna del, John Lindau, mer gemensamt med legendaren i föregående del, Bengt Lindskog.

Lindau spelade i samma gula kedja som Lindskog mellan 1964 och 1967. Han kom dock till Kanariefåglarna redan 1961 och debuterade påföljande säsong 1962 som innebar degradering från Allsvenskan.

John Lindau är den som gjort flest mål genom alla tider för Malmökamraterna, 219 mål på 297 matcher vilket genererar ett smått otroligt målsnitt på 0,74.

Ifkmalmo.se ringde upp den forna gula kanonjären för att höra lite mer om tiden i ”di gule” på 1960-talet. Det blev en öppenhjärtig intervju med vår ledare av maratonskytteligan.

I årets upplaga av Ettan Södra kommer IFK på nytt att ställas mot Oddevold. I jubileumsboken Gula tider – som gavs ut 1999 – så berättar du ett roligt minne från 1963 då ni mötte just Oddevold på Malmö Stadion där du och Leif Wendt dök upp ”röda” i stället för gula på grund av för mycket solande i Höllviken under matchdagen. Sten Göransson, lagledare, var inte nådig i sin dom till er då ni dök upp vid samlingen. Kommer du ihåg den matchen än i dag?

– Ja, det gör jag. Man kan ju säga att jag gav svar på tal i och med att jag gjorde fem mål av sex i den matchen som vi vann med 6-0, säger 78-årige John Lindau och tillägger skrattande.

– Vi passade på att värma upp ordentligt med tanke på det fina vädret.

– Sten var inte så glad före matchen, men desto gladare efter densamma.

I samma bok berättar du att du saknade en satsning av större mått för att IFK skulle återkomma till Allsvenskan. Vad tycker du saknades i detalj – var det organisationen med tränare och så vidare, vissa spelartyper eller både och?

– Det handlade mer om att vi inte hade den kontinuitet i satsningen som kanske krävdes. Det fanns flera duktiga spelare under den här tiden, men dessa stannade inte så länge. Vi hade svårt att behålla dem under en längre period för att behålla ett riktigt bra lag som gjorde att vi kunde ta steget upp igen i Allsvenskan.

Under 1960-talet blev IFK tvåa i sin division 2-serie inte mindre än tre gånger: 1963, 1966 och 1969. Sistnämnda säsong var man endast en poäng efter HIF och dessutom med tio mål bättre i målskillnad. Ett HIF som förlorade båda sina matcher i det efterföljande kvalet med 0-6 i målskillnad. ÖIS och Hammarby gick upp det året.

1969 minns undertecknad – då en tolvårig pojkspoling – som det bästa IFK-lag man någonsin upplevt. Det var ett nytänkande med ett 4-2-4-system där särskilt kedjan bestående av dig tillsammans med Conny Andersson i mitten och Kenneth Hjertsson och John Steen Olsen på kanterna som spelade en underbar offensiv fotboll. I Gula tider – en idrottshistoria vittnar John Lindau om att det var den roligaste säsongen.

Vad tror du att det hade inneburit om ni vunnit serien och kvalspelet och gått upp i Allsvenskan?

–  Jag tror absolut att vi hade stannat kvar i Allsvenskan för det var det bästa laget jag spelat i. Vi spelade en strålande fotboll som gav underhållning för publiken. Vi gick ju dessutom långt i Svenska Cupen det året, vilket säger en del. [IFK förlorade mot Åtvidabergs FF i kvartsfinal där omspel fick tillgripas då första matchen slutat oavgjord. ÅFF vann omspelet med 1-0 på Kopparvallen.]

Något år innan du lämnade IFK minns undertecknad en särskild incident under en hemmamatch mot Blomstermåla. Min barndomskompis, som spelade i samma pojklag som jag, var bollkalle vid ena sidolinjen och stoppade en boll med handflatan på sidolinjen och hindrade den därmed ifrån att gå ut – som den målvakt han var. Linjedomaren blev ställd och du snappade upp den innan han kom sig för att höja flaggan.

Du fortsatte in i motståndarnas straffområde där du blev fälld och fick straff vilket gav upphov till högljudda protester från Blomstermålaspelarna som vädjade till domaren att du ”fick hjälp” av bollkallen och att bollen skulle gått ut.

Är detta något du kommer ihåg?

– Nej, just den händelsen minns jag inte men man kan ju säga att det var en bra bollkalle och att det var ett strålande samarbete mellan oss, skrattar John på nytt.

Sonen Peter Lindau, i dag tränare i BK Astrio, har gjort en seriematch för IFK Malmö.  Foto: Bildbyrån 1997

Är det något annat du minns från denna tid?

– Det var en mycket trevlig period med mina absolut bästa år i mitt fotbollsliv. Jag har mycket att tacka tränaren Ingvar Gärd för med mina framgångar på planen. Han lärde mig jättemycket.

–  En rolig historia med Ingvar var när jag åkte till Köpenhamn med honom och hans fru Toni. De hade ju inga barn i sitt äktenskap så när vi åkte hem med Flygbåtarna så sa Ingvar till mig: ”John, vi har ju inga barn, Toni och jag, så du kan va’ vår påg!”

– En annan historia med Ingvar var när jag kom 1961 som 18-åring och skulle provspela. Då sa han: ”Du kan bli jättebra för du gör precis tvärtom mot alla andra som provspelar. Du vågar hålla i bollen och utmana hela tiden, de andra som provspelar behandlar bollen som om den bränns och släpper den så fort de kan. Du vill visa vad du verkligen kan.”

– Så Ingvar var verkligen den som betydde mest för mig i min fotbollskarriär.

– Jag gjorde ju debut mot MFF i maj 1962 inför cirka 15 000 på Malmö Stadion. Den matchen kom jag lite sent till samlingen eftersom jag somnade strax före.

Och det var ju så undertecknad upplevde dig också – helt utan nerver, iskall innanför straffområdet där du allt som oftast placerade in bollarna nere vid stolprötterna.

– Ja, jag hade bra självförtroende och jag sköt inte särskilt hårt för det behövdes inte när man placerade bollarna vid stolparna.

Det var ju trots allt tur att du fick en allsvensk säsong till – då i Halmstad BK där du blev kvalhjälte med tre mål av fem i kvalspelet till Allsvenskan 1972?

– Ja, det stämmer, men den bästa perioden var de tio åren i IFK Malmö. Den minns jag med glädje.

Fakta/John Lindau

Född: 28 augusti 1943.
Position: Anfallare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1961-1970.
Antal A-lagsmatcher och mål: 297 matcher och 219 mål.
Antal U-landskamper och mål: 6 matcher och 2 mål.

Den 21 juli publiceras nästa del om Conny Andersson.

/av
, ,

Gula legendarer, del 8: Bengt Lindskog

Bengt Lindskog gör IFK Malmös åttonde mål i hemmamatchen mot Grimsås IF. Foto: Lennart Gullberg/Sydsvenskan/Bilder i Syd 1964

Att del åtta av denna artikelserie handlar om Bengt Lindskog är synnerligen passande då han spelade just med den siffran på ryggtavlan i ”di gule”.

Under sina tre och ett halvt år i Malmökamraterna, 1964 till 1967, gjorde Lindskog 80 mål på 120 matcher vilket gav ett imponerande målsnitt på 0,67 som resulterade i en 13:e-plats i maratonskytteligan.

Bengt Lindskog föddes 25 februari 1933 i Furulund och började spela fotboll där – i Furulunds IK – innan han värvades 1952 till Helsingborgs IF. 1955 väntade nästa klubbyte till Malmö FF.

Året efter, 1956, blev Lindskog proffs i italienska Udinese där han uppmärksammades av Inter och anslöt dit under VM-året 1958.

Tyvärr så medföljde inte överenskommelsen mellan Udinese och Svenska Fotbollförbundet att Bengt Lindskog skulle få spela i VM på hemmaplan eftersom Inter inte var intresserat av att ta över avtalet. Detta ledde således till att han missade VM 1958.

I Inter nådde Lindskog höjdpunkten i sin karriär och blev lagkapten redan under sitt andra år. Han gjorde 32 mål på 88 ligamatcher under sin tid i föreningen, 1958 till 1961, och spelade med bland andra Lennart ”Nacka” Skoglund.

Den italienska proffskarriären avslutade Bengt Lindskog i Lecco, ett par mil norr om Milano vid foten av de italienska alperna. Här stannade han i tre säsonger, 1961 till 1964, innan det var dags att återvända till Sverige för spel i vårt gula Malmölag.

Idel landslagsstjärnor, från vänster: Roger Magnusson, Örjan Martinsson, Bengt Lindskog, Bosse Larsson och Lennart ”Nacka” Skoglund. Bilden är tagen i samband med en landskamp mot Polen. Foto: Okänd 1964

Bengt Lindskog är den enda spelaren från IFK Malmö som blivit så kallad Stor Grabb. En utmärkelse han fick 1965 med 14 landskamper. Beräkningsgrunderna för att erhålla Stora Grabbars Märke har förändrats under årens lopp.

I Peter Billings bok Hundra år av gemenskap – Malmö Idrottsplats 1896-1996 finns följande historia återgiven som utspelade sig mer eller mindre på dagen för 55 år sedan, i mars 1967, med den gula legendaren 34 år fyllda. Den handlar om en träningsmatch mellan gult och blått på Malmö IP och Gunnar Bengtsson i Skånska Dagbladet skrev så här om matchen:

”2 300 åskådare hade sökt sig till Malmös idylliska idrottsplats igår förmiddag för att ta sig en titt på något som var tilltänkt som en ”Rhapsody in Blue” men som istället kom att utforma sig till en gul ”Kycklingpolka.”

MFF tog ledningen med 1-0, men anförda av kedjespelarna Bengt Lindskog, John Lindau och den nye centern, Conny Andersson, vände IFK matchen och vann med  utklassningssiffrorna 6-3. I synnerhet Bengt Lindskog visade hög klass. När Bengt satte igång sina räder blev det farligt på direkten. Det är inte för mycket sagt att IFK-innern håller landslagsklass.

Förlusten blev för mycket för Eric Persson, som lämnade planen utan att tacka IFK-ledarna för matchen och till journalisterna sa han surt: ”Det här gav oss onekligen en tankeställare, men vi skulle bara inte fått den mot dom!”

Avslutningsvis så minns undertecknad särskilt två saker om Lindskog. Dels hans precisa inlägg till Kurt Hamrin som nickade in kvitteringen till 1-1 i 86:e minuten på Olympiastadion i Västberlin mot Västtyskland i VM-kvalet 4 november 1964. Ett mål som tyvärr visade sig vara utan betydelse eftersom Sverige inte kvalificerade sig för VM i England två år senare.

Men också en skröna om att han vid ett tillfälle skjutit så pass hårt att bollen gick genom nätet på Malmö IP. Fast därom råder delade meningar då samma historia återfinns beträffande Kent ”Kylling” Johansson som lär ha utfört denna bravad 1975.

Bengt Lindskog blev 74 år och gick bort den 27 januari 2008.

Fakta/Bengt Lindskog

Född: 25 februari 1933.
Död: 27 januari 2008.
Position: Mittfältare/anfallare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1964-1967.
Antal A-lagsmatcher och mål: 120 matcher och 80 mål.
Antal A-landskamper och mål: 14 matcher och 1 mål.
Antal B-landskamper och mål: 1 match och 0 mål.
Antal presslandskamper och mål: 1 match och 0 mål.

Den 24 mars publiceras nästa del om John Lindau.

/av
,

Gula legendarer, del 7: Otto Carlsson

Otto Carlsson, fotboll i IFK Malmö och direktör på Limhamn, instruerar med boll. Foto: Sydsvenskan/Bilder i Syd 1944

Det var inte bara det så kallade ”kaffeproffset” i Brasilien, Agne Boklund, som spelade i utlandet av de gula legendarerna. Under samma decennium som Boklund – 1920-talet och närmare bestämt 1921 – flyttade Otto Carlsson till Lübeck där han spelade tillsammans med två andra svenskar.

Dessa var Folke Palmqvist – också från IFK Malmö – och Otto Rosendahl från HIF i Helsingborg mellan 1921 och 1922 då han flyttade till Hamburger SV och blev nordtysk mästare inte mindre än sju gånger, mellan 1923 och 1933.

Otto Carlsson som fotbollsspelare var inget vidare känt begrepp i Malmö eller i Sverige. Men Otto var desto större i sitt andra hemland – Tyskland.

Sina första stapplande steg inom fotbollssporten tog han ute i Limhamn hos Limhamns Boll- och idrottsförening 1917. Han ägnade även MLI sina tjänster och var dess ordförande 1918-1919. Denna post blev han vald till i hård kamp med Jules ”Röda Nejlikan” Berman.

År 1920 kom Otto till IFK Malmö, stans då ledande klubb. Men redan året efter ville Ottos föräldrar att han skulle utbilda sig till bankman. Detta gjordes lämpligast i Tyskland, tyckte de, varför Otto installerade sig i den lilla Hansastaden Lübeck.

I stadens fotbollslag fanns redan Folke Palmqvist från IFK Malmö som mellan 1917-1918 spelade 16 matcher och vars föräldrar kommit på samma tankar som Ottos. Där fanns även Otto Rosendahl från HIF i Hälsingborg.

Dessa tre ingick i laget och spelade tillsammans fram till mitten av 1922, då Otto flyttade till Hamburg, ditlockad av en svensk tränare som just då var anlitad av HSV.

Otto debuterade i Hamburger Sportverein den 1 september 1922 och redan samma år var han med i finalen om tyska mästerskapet.

Efter två oavgjorda finalmatcher i Berlin och Leipzig mot 1.FC Nürnberg beslutade DFB att HSV skulle förklaras som segrare. Men HSV avsade sig titeln med den påföljd att det i statistiken inte finns någon tysk mästare detta år.

Året därpå var HSV åter i final. Denna gång mot Obersvhöneweide som besegrades med 3-0 den 10 juni i Berlin inför 64 000 åskådare. Mellan åren 1923 och 1933 blev Otto nordtysk mästare inte mindre än sju gånger, 1923, 1925, 1928, 1929, 1931, 1932 och 1933.

Det blev många glansfulla år i Hamburger Sportverein för Otto Carlsson. Dessvärre blev han inte så uppmärksammad av svenska landslagets UK som han förtjänade.

Endast två landskamper blev det. Debuten gjorde han den 20 juni 1926, lustigt nog mot Tyskland i Nürnberg, 3-3, och då tillsammans med en annan IFK:are, Carl Wijk. Andra och sista landskampen gick mot Tjeckoslovakien i Prag samma år den 3 juli, 2-4.

Otto Carlsson återvände till Lübeck 1934 och återförenades med sitt gamla lag LBV Phönix. Här spelade han ända fram till 1942, då kriget kom närmare och närmare och han måste bege sig till Sverige i all hast som så många andra svenskar.

I Sverige hamnade Otto i Borlänge och blev tränare för IK Brage som då låg i Allsvenskan. Till Malmö kom han två år senare och blev då engagerad av IFK Malmö som tränare för A-laget. Denna syssla upprätthöll han under hela 1945.

Under åren i IFK Malmö 1924-1926 spelade han 15 allsvenska matcher och gjorde två mål. Bland annat klubbens första allsvenska mål den 3 augusti 1924 på straff.

Under denna tid var han ordinarie i HSV men fick permission för att hjälpa IFK i trängda lägen. Han spelade så att säga i två föreningar samtidigt. Men i längden gick inte detta. Den egna rörelsen i Tyskland tog för mycket tid i anspråk, det blev ingen tid över för resor till Malmö. Däremot var han många gånger arrangör för turnéer som IFK gjorde i Tyskland.

Större delen av ovanstående text är sedan tidigare publicerad på hemsidans profilsida, skribent okänd.

Fakta/Otto Carlsson

Född: 16 december 1901.
Död: 1 mars 1982.
Position: Försvarare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1920-1926.
Antal A-lagsmatcher och mål: Uppgift saknas.
Antal A-landskamper och mål: 2 matcher och 0 mål.

Den 10 mars publiceras nästa del om Bengt Lindskog.

/av
,

Gula legendarer, del 6: Agne Boklund

IFK Malmö-målvakten Agne Boklund gör en räddning. Tore Keller är Sleipnerspelaren närmast mål. Foto: Eric Jeppsson/SCIF:s bildarkiv 1928

På 28:e plats i den gula maratontabellen med 232 matcher återfinns målvakten Agne Boklund som representerade IFK mellan 1923 och 1933, dock med ett avbrott mellan 1924 och 1927 för ”gästspel” i brasilianska Santos FC.

Boklund föddes den 29 september 1904 och avled den 6 augusti 1949.

Agne Boklund, IFK:s målvakt 1923-1933, spelade tre år i brasilianska Santos FC, ett av Brasiliens bästa lag genom tiderna, och han var bland annat med om att spela 2-2 mot de uruguayanska fenomenen Andrade & Co.

Agne berättar följande om sin vistelse i Brasilien till den svenska pressen:

”Under min vistelse i Santos – jag hade förresten sysselsättning på Johnsonlinjens kontor och var samtidigt anställd på svenska konsulatet i staden – tillhörde jag Santos, en förening som räknar 3 000 medlemmar och förfogar över en egen idrottsanläggning med plats för cirka 12 000 personer.

Ursprungligen hade jag icke för avsikt att befatta mig med fotbollen i denna främmande omgivning och hade troligen aldrig heller gjort det om icke ödet slumpat det så att en kamrat till mig – han och jag var för övrigt de enda svenskar i stan – en vacker dag strax efter min ankomst fick ett gammalt Idrottsblad i händerna. Där stod det att Malmökamraterna vid en seriematch mot GAIS varit tvungna att spela utan sin ordinarie målvakt Boklund, som avrest till Brasilien. Kunde denna Boklund verkligen vara jag? Ja, det måste jag ju erkänna att det var, och så var saken klar.

Min kamrat råkade vara fotbollsintresserad och medlem i Santos. Jag introducerades hastigt och lustigt i stadens fotbollskretsar, fick spela min första match på försök i klubbens reservlag men har alltsedan dess stått mellan stolparna i representationslaget.”

Boklund i aktion i en bortamatch mot AIK. Foto: Victor Malmström/SCIF:s bildarkiv 1930

Agne Boklund gav sig i väg till Brasilien vid årsskiftet 1923-1924, men återkom 1927 och spelade redan den 28 april i IFK:s lag mot Limhamns IF i DM.

Sin svenska fotbollskarriär startade i MBI och han spelade där till 1923 då han värvades till IFK. Han debuterade i A-laget den 30 mars 1923 och i allsvenskan den 5 augusti 1928 hemma mot HIF. I division 2 debuterade han den 31 juli 1927 mot Landskrona IF.

Totalt spelade han 232 A-lagsmatcher för IFK varav 84 matcher var allsvenska. Sin karriär avslutade det ”svenska kaffeproffset” den 28 maj 1933 i bortamatchen mot Höganäs BK.

Större delen av ovanstående text är sedan tidigare publicerad på hemsidans profilsida, skribent okänd. 

Fakta/Agne Boklund

Född: 29 september 1904.
Död: 6 augusti 1949.
Position: Målvakt.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1923 samt 1927-1933.
Antal A-lagsmatcher och mål: 232 matcher och 0 mål.

Den 24 februari publiceras nästa del om Otto Carlsson.

/av
,

Gula legendarer, del 5: Torsten Brost

Torsten Brost promenerar in med IFK Malmös tredje mål mot IFK Värnamo. Foto: Otto Ohm/Sydsvenskan/Bilder i Syd 1939

Denna artikelserie inleddes med Heinrich ”Hanke” Brost. Hans yngre bror, Torsten – som sedermera fick smeknamnet ”Putte” – föddes 1911 och var således tolv år yngre än sin bror.

Torsten spelade dock fler matcher än ”Hanke” och ligger för närvarande på en 14:e plats i maratonligan med 291 matcher. På dessa gjorde han 183 mål motsvarande ett målsnitt med 0,63 vilket renderar en tredjeplats i den gula maratonskytteligan.

Som också nämndes i del 1 av denna artikelserie, spelade de båda bröderna alltså tillsammans i det gula laget 1929 till 1932 då storebror ”Hanke” ställde skorna på hyllan.

Det var vid återkomsten till Allsvenskan säsongen 1928-1929 som Putte gjorde debut vid endast 18 års ålder med två matcher.

Han skulle fortsätta spela ända till 1943 med ett avbrott för säsongen 1933-1934 då han gick över till MFF, som då låg i Allsvenskan, tillsammans med bland andra Assar Mossberg vilket kan ha haft sin grund i att IFK åkte ned till division 2 södra 1932-1933.

När sedan IFK:s högerytter Lennart Johansson stod i begrepp att byta gult för blått, ingrep den gula ledningen. Men det är en helt annan historia – för övrigt beskriven i del 13 av 60 år sedan Europacupäventyret – för exakt ett år sedan, 2021-02-10.

Torsten Brost avled den 15 mars 1965 och fick därmed uppleva nämnda Europacupäventyr till skillnad mot sin bror Hanke som ju gick bort den 16 februari 1960, endast ett par månader före IFK:s bästa säsong någonsin som kvalificerade laget för Europacupen 1960-1961.

Fakta/Torsten Brost

Född: 21 mars 1911.
Död: 15 mars 1965.
Position: Mittfältare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1929-1933 samt 1934-1943.
Antal A-lagsmatcher och mål: 291 matcher och 183 mål.

Den 17 februari publiceras nästa del om Agne Boklund.

/av
, ,

Gula legendarer, del 4: Sture Tarring

Sture Tarring i kamp med Åtvidabergsförsvaret. Foto: Bror Hansson/Sydsvenskan/Bilder i Syd 1955

En som gjorde Stig Isgren – se föregående del i denna artikelserie – sällskap ut från ”di gule” 1957 var Sture Tarring som också fick uppleva de två allsvenska säsongerna 1952-1953 och 1956-1957.

Tarring kom två år tidigare än Isgren, 1951, och återfinns på tolfte plats i den gula skytteligan genom tiderna med 81 mål, fyra färre än Isgren.

Ett av de viktigaste gjorde Sture Tarring mot Brage i den nämnda kvalmatchen 1956. Han hann dock med fler matcher än Stig Isgren med 207 stycken mellan 1951 och 1957.

Sture Tarring föddes den 22 februari 1929 och avled den 18 januari 2018. Han kom till IFK Malmö från Teckomatorp och seriedebuterade den 28 oktober 1951 som högerinner på Malmö IP då Malmökamraterna besegrade BK Häcken med 2-0.

Sture Tarring skjuter mot MFF-målet, Åke Larsson kommer aningen för sent. Foto: Bror Hansson/Sydsvenskan/Bilder i Syd 1957

Sin allsvenska debut gjorde Tarring den 8 augusti 1952 på Olympia mot Helsingborgs IF som vänsterytter. IFK:aren spelade sedan större delen av sin karriär på vänsterkanten även om han under Stig Isgrens gästspel i HIF tog över dennes högerytterposition med Leif Nilsson som vänsterytter.

Sista matchen för IFK Malmö gjorde Teckomatorpsonen den 29 september 1957 på Malmö IP mot IFK Norrköping som just högerytter, en plats som sedan övertogs av Sven Lundqvist efter ett kort mellanspel av Bo ”Mysing” Hansson.

Dock gjorde Tarring sitt viktigaste mål för ”di gule” som center då han svarade för en av tre fullträffar som tog IFK Malmö åter till Allsvenskan 1956 efter sammanlagd seger med 3-2 i kvalet mot Brage.

Totalt spelade Sture Tarring 207 matcher och gjorde 81 mål för Malmökamraterna under 1951-1957 varav 119/40 i seriespel och 50/11 i Allsvenskan innan han lämnade föreningen för att bli spelande tränare i Borrby IF.

Större delen av ovanstående text publicerades ursprungligen som ett minnesord på hemsidan, signerat Thorild Nilsson, den 31 januari 2018.

Fakta/Sture Tarring

Född: 22 februari 1929.
Död: 18 januari 2018.
Position: Anfallare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1951-1957.
Antal A-lagsmatcher och mål: 207 matcher och 81 mål.

Den 10 februari publiceras nästa del om Torsten Brost.

/av
,

Gula legendarer, del 3: Stig Isgren

Stig Isgren i IFK Malmö gör mål bakom Åtvidabergs målvakt Curt Samuelsson. Foto: Ture Hellström/Sydsvenskan/Bilder i Syd 1955

I förra veckan publicerades artikeln om klubbens nyuppflyttade ungdomar till A-truppen, Michele Gomez Paloma och Victor Isgren. Nu ska det handla om en annan Isgren – nämligen Stig som utgör del 3 i artikelserien om ”Gula legendarer”.

Stig Isgren föddes den 9 april 1931 och gick bort på julafton 2015. I samband med hans bortgång skrev Thorild Nilsson fina minnesord här på hemsidan.

Isgren återfinns på tionde plats i den gula skytteligan genom tiderna med 85 mål. Han gjorde 116 matcher i den gula tröjan.

På hans födelseår 1931 låg IFK i Allsvenskan och just den säsongen, 1930-1931, gjorde man sin dittills bästa säsong med en sjätteplats. Det var då den femte säsongen klubben gjorde i Allsvenskan där man var med i den första upplagan 1924-1925. Då hängde man kvar med en tiondeplats för att säsongen efter ramla ned med en elfteplats.

1928-1929 var IFK Malmö tillbaka efter den legendariska kvalmatchen på Stockholm Stadion mot Redbergslids IK som kunde ses med hjälp av en så kallad ”optisk utsändning” då Sydsvenskan skildrade matchutvecklingen med hjälp av en stor pappskiva, pekpinne och telefonuppkoppling på Gustav Adolfs Torg i ett fönster på det så kallade Valhallapalatset – se första delen av Gula legendarer.

Efter fyra säsonger i högsta serien 1928 till 1932 renderade en elfteplats 1931-1932 ny nedflyttning. Det skulle nu dröja 20 år tills man var tillbaka i Allsvenskan – denna gång med Stig Isgren – från Kulladals FF – i laget.

Säsongen 1948-1949 ledde klubben länge division 2, men slutade tvåa efter att ha tappat på slutet.

Stig Isgren, IFK Malmö, i duell med Helsingborgs IF:s Gerhard Andersson (liggande) och Bertil Karlsson. Foto: Sydsvenskan/Bilder i Syd 1956

Den gula ledartrojkan Sten Göransson tillsammans med bröderna Gert och Torsten Flintberg, anställde den österrikiska tränaren Pepi Stroh och man värvade bland andra Inge Blomberg, Bertil Dahl, Bosse Borg tillsammans med Isgren.

1951-1952 säkrade man så seriesegern hemma mot Halmstads BK på Malmö IP med tre omgångar kvar och man var åter i fotbollens finrum.

Sejouren blev tyvärr endast ettårig med en jumboplats fyra poäng efter IF Elfsborg som klarade sig kvar på en tiondeplats. Ett annat klassiskt storlag som för övrigt åkte ur Allsvenskan i höstas – Örebro SK – gjorde IFK sällskap ned i tvåan denna säsong för 70 år sedan, 1952-1953.

Stig Isgren debuterade i den gula tröjan under den säsongen – närmare bestämt mot MFF den 20 maj 1953.

Fyra säsonger senare, 1956-1957, gjorde man comeback i högsta serien efter en ny klassisk kvalmatch. Denna gång mot IK Brage där man vann bortamatchen på Domnarvsvallen med 1-0 för att sedan klara oavgjort 2-2 hemma på Malmö IP i returen.

Säsongen skulle dock bli Isgrens sista i den gula tröjan där han dock fick uppleva två av dem i Allsvenskan. Han fick dessutom spela nio allsvenska matcher för Helsingborgs IF säsongen 1955-1956 dit han var utlånad och missade därmed kvalet till Allsvenskan mot Brage som innebar promovering.

Den påföljande allsvenska säsongen var kantad av skador för Stig Isgren som endast gjorde sju matcher med ett mål som följd.

Från 1938 – Bloggen om Kulladals FF hämtas lite kuriosa som avslutning. I länkad artikel intervjuas Roger Nilsson – en av tre gula tränare förra säsongen 2021 – i samband med Kulladals FF:s 75-årsjubileum. Roger nämner där Stig Isgren som en av de bästa tränarna han haft under sina ungdomsår.

Fakta/Stig Isgren

Född: 9 april 1931.
Död: 24 december 2015.
Position: Anfallare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1953-1957.
Antal A-lagsmatcher och mål: 116 matcher och 85 mål.
Antal A-landskamper och mål: 3 matcher och 1 mål.
Antal B-landskamper och mål: 1 match och 0 mål.

Den 3 februari publiceras nästa del om Sture Tarring.

/av
,

Gula legendarer, del 2: Albin Hallbäck

IFK Malmös lag som kvalade sig upp i Allsvenskan i den avgörande matchen på Stockholms stadion 1928. Översta raden, från vänster: Gunnar Johnsson, Folke Krook, John Kristiansson, Heinrich Brost, Torsten Lindskog, Charles Andersson, Albin Hallbäck, Bror Jönsson, Främre raden, från vänster: Folke Zickerman, Agne Boklund (målvakt), Åke Svensson. Foto: Sydsvenskan/Bilder i Syd 1928

Tre år efter Hanke Brost föddes – se första delen i serien – föddes en annan legendar som skulle komma att spela i den gula dressen.

Den 6 april 1902 föddes Albin ”Spjass” Hallbäck, sjua i den gula skytteligan genom tiderna med 91 fullträffar på 154 matcher vilket ger ett målsnitt på 0,59 per match, det vill säga mer än ett varannan match.

Det som för evigt skrivit in honom i historieböckerna var dock när han i en annan gul tröja – svenska landslagets – gjorde sex mål i en och samma match, en landskamp mot Lettland 1927. Detta rekord står sig än i dag, nästan 100 år senare, och lär bli svårslaget.

Det var just detta år, 1927, som Albin ”Spjass” Hallbäck anslöt till Malmökamraterna – efter att tidigare varit utlånad från MBI i samband med en Tysklandsturné den 13 till 21 juni – tillsammans med sin bror Axel.

Hösten detta år gjordes en så kallad rekonstruktion av laget sedan man slutat på en femteplats i Sydsvenska serien efter degraderingen från Allsvenskan 1926.

Förutom bröderna Hallbäck värvades ytterligare två spelare från MBI, nämligen Åke Svensson och John Christiansson. Även två spelare från Enighet – den framstående centerhalven Torsten Lindskog och Lille-Bror Jönsson – anslöt till ”Kanariefåglarna” till det som skulle komma att kallas ”Stadslaget” i pressen.

Nyförvärven skulle visa sig vara precis vad laget behövde då man gick obesegrat genom hela säsongen 1927-1928.

I kvalet till Allsvenskan ställdes man mot Redbergslids IK. Efter var sin seger blev det ett avgörande på Stockholms Stadion den 1 juli 1928. En match som genererade fotbollsfeber i stan och som skildrades i den första delen av Gula legendarer. Det var också Spjass som avgjorde denna match genom att göra både 2-1 och 3-1 minuterna efter varandra, i den 63:e och 64:e minuten.

Klubben som Spjass kom ifrån – MBI – bildades 1917 av unga pågar som höll till på Rörsjöplanen. Enligt en av föreningens stiftare, Enoch Andersson, så samlades ett gäng killar på Östra Promenaden kring en egen ”stambänk” som kom till att utgöra något att likna vid en första klubblokal.

Under mitten av 1920-talet hade man utvecklats till en av Skånes toppklubbar och 1926 slog man både MFF och IFK på sin väg till DM-finalen där det tog stopp mot HIF med 2-7. Man hade dock visat att man var ett lag att räkna med och i Sydsvenska serien 1926-1927 placerade man sig före båda sina storebröder i Malmö. Laget innehöll bland andra den legendariska brödratrion, Allan, Axel och Albin Hallbäck.

Albin spelade fortfarande i MBI när han som nybliven landslagsman gjorde två mål i en 3-3-match mot Tyskland i Nürnberg 1926. Då låg således MBI fortfarande i division 2 eller det som då hette Sydsvenska serien. Även året efter när rekordet sattes med sex mål i en match av en och samma spelare – mot Lettland den 29 maj 1927 – spelade han för MBI. Det var först efter denna landskamp som han gick över till IFK.

Under de här åren bjöd IFK Malmöpubliken på en del internationell fotboll. Några veckor bara efter kvalsegern mot Redbergslid spelade man sensationellt 2-2 mot Österrikes landslag som just före besegrat Sverige i en landskamp i Stockholm.

Ett par år dessförinnan – den 2 juni 1926 – kom det första engelska laget på besök till Malmö. Det var Swansea Town som mötte Malmökamraterna på Malmö IP. Trots en lovande inledning där IFK tog ledningen med 2-0, visade engelsmännen prov på briljans i alla delar av ”det vackra spelet” och innan slutsignalen ljöd så stod det 2-9 på resultattavlan.

1931 mötte man både AC Milan (2-3) och Austria Wien (2-1) och den sist nämnda matchen var synnerligen meriterande med tanke på slutresultatet då det österrikiska laget betraktades som ”ett av den europeiska kontinentens finaste lag”.

IFK:s allsvenska sejour 1928-1932 skapade fotbollsfeber i Malmö. 12 700 kom och såg matchen mot HIF (0-3) i maj 1930. Året efter nådde man sin bästa placering i Allsvenskan under de här åren med en sjätteplats. Ytterligare ett år efter det – 1932 – blev man således degraderat till division 2 på en elfteplats två poäng efter Landskrona BoIS och Malmö FF. Det året var också det sista för Hallbäck i den gula tröjan.

Hur Albin Hallbäck fick sitt smeknamn ges det inget svar på. Däremot att hans smeknamn sedermera fått ge namn åt bordshockey-finten ”Spjass” uppfunnen av Hans ”HP” Petersson, enligt svenska Wikipedia.

Albin Hallbäck avled den 18 december 1962 och till skillnad från Hanke Brost i första delen av Gula legendarer fick han uppleva IFK:s storhetsperiod 1960-1961 med Europacupäventyret som grädde på moset.

Fakta/Albin Hallbäck

Smeknamn: Spjass.
Född: 6 april 1902.
Död: 18 december 1962.
Position: Anfallare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1927-1932.
Antal A-lagsmatcher och mål: 154 matcher och 91 mål.
Antal A-landskamper och mål: 4 matcher och 10 mål.

Den 27 januari publiceras nästa del om Stig Isgren.

/av
,

Gula legendarer, del 1: Heinrich Brost

Fyra IFK Malmö-spelare i samband med en match, från vänster: uppgift saknas, Carl-Filip Borgh, Albin Hallbäck och Heinrich Brost. Foto: Sydsvenskan/Bilder i Syd

Att denna artikelserie skulle börja med Heinrich ”Hanke” Brost föll sig naturligt. Född samma år som IFK Malmö grundades, 1899, och dessutom tvåa i IFK:s interna maratonskytteliga med 215 mål på 277 matcher fick avgöra saken.

Brost representerade klubben mellan 1917 och 1932 efter att ha anslutit från Malmö Läroverks Idrottsförening (MLI).

Där spelade han 1916 med bland andra Knut Happach, en av dem som representerat ”di gule” i såväl fotboll, bandy som ishockey samt Astrid Lindgrens blivande make Sture Lindgren. Från MLI kom för övrigt sedan ytterligare duktiga spelare som till exempel Folke Zickerman och Oscar Seifert.

I Peter Billings Hundra år av gemenskap – Malmö Idrottsplats 1896-1996 kan man konstatera att Malmökamraterna, då Hanke debuterade 1917, hade en stark period med segrar mot landslagsfyllda Örgryte IS (1917) och IFK Göteborg (1918). Senare samma år föll laget mot dåvarande svenska mästaren Djurgården inför rekordpubliken 3 400 personer på Malmö IP.

Enligt maratonlistan i Gula tider – en idrottshistoria har Heinrich Brosts 215 mål på 277 matcher registrerats mellan 1923 och 1932. Något som skulle kunna innebära att både antalet matcher och mål var fler än som angivits i denna lista.

En tredje källa – 25 år i ord och bild: Idrottsföreningen Kamraterna Malmö: 1899 23/4 1924 – gör gällande att Hanke Brost gjorde inte mindre än 41 mål 1923 och vid redogörelse för den säsongen att han gjorde sitt 300:e mål för IFK vilket han fick ett särskilt pris för av en ”anonym givare”.

Boken gavs ut med anledning av 25-årsjubileumet 1924. Det föreligger således viss tveksamhet kring hans målfabrikation i gul tröja.

I denna sistnämnda källa framgår inte om de 300 målen fram till 1923 gjordes i representationslaget eller om de tillkom även i olika ungdomslag. Kanske finns det också andra faktorer som kan ha påverkat statistiken som första världskriget och spanska sjukan. Det finns trots detta en högst betydande anledning att anta att Brost gjort fler mål än de 219 som John Lindau uppges vara etta med i IFK:s maratonskytteliga.

En avfotograferad lagbild på IFK Malmö från boken Hundra år av gemenskap – Malmö Idrottsplats 1896-1996. Foto: Lars Ringström

För drygt 100 år sedan, 1920, finns Heinrich Brost med på ovan lagbild i nämnda bok av Peter Billing efter DM-finalen mot Landskrona BoIS som besegrades med 7-2. Inga mål från Hankes fötter här utan merparten – sex stycken (!) – gjordes av Mendel Marawiansky som hade värvats från Malmö FF, då rödvitrandigt.

Året före, 1919, utspelade sig en händelse som renderade i uteslutning från SM för IFK 1920. Detta på grund av att man hade bjudit in det tyska laget Altona FC från Hamburg för en vänskapsmatch. Året efter krigsslutet sågs inte detta med blida ögon från förbundshåll och saken blev inte bättre av att IFK i augusti samma år reste till Tyskland för fyra matcher varav bland annat en returmatch mot Altona. Tyskarna hyllade dock IFK med Hanke i laget som ”de djärva blockadbrytarna”, vännerna från Norden, som satte idrotten över politiken.

Till saken hör att IFK Malmö och MFF i samarbete en kort tid dessförinnan hade bjudit Altona FC till matcher i Malmö. En sak som tydligen inte mötte några hinder från förbundshåll.

1924 befann sig Heinrich Brost verkligen i hetluften under en välgörenhetsmatch (!) mellan IFK och ett kombinationslag bestående av spelare från MFF och MBI.

Dels blev han utvisad, dels blev han utsedd till matchens bästa spelare vilket gjorde många ur publiken rasande.

Enligt dåvarande Skånska Aftonbladets referent så ”spottade och sparkade folk på IFK:arna och utanför lagets omklädningsrum samlades hundratals skränande ligisttyper i sällskap med en mängd småpojkar.” Till slut lyckades Hanke fly och gömma sig hos en kompis på stan. Hela historien finns återgiven i Torbjörn Anderssons Kung Fotboll.

1928 var en milstolpe för IFK Malmö då man efter kvalspel mot Redbergslid tog sig tillbaka till Allsvenskan vars första säsong var 1924-1925 då man klarade sig kvar genom en tiondeplats.

Men efter degradering 1926 var klubben alltså åter i finrummet. Efter 1-1 i matcher kunde den avgörande matchen i Stockholm ses på Gustav Adolfs torg i ett fönster på det så kallade Valhallapalatset med hjälp av en så kallad ”optisk utsändning” då Sydsvenskan skildrade matchutvecklingen med hjälp av en stor pappskiva, pekpinne och telefonuppkoppling.

Det beräknades att cirka 10 000 personer befann sig på Gustav Adolfs torg för att följa den spännande matchen. IFK vann med 3-1 och var åter i Allsvenskan där man säsongen 1930-1931 nådde en sjätteplats vilket var den högsta placeringen under dessa år innan man degraderades på nytt 1932. Ett år som också skulle bli Brosts sista i gul tröja.

Hankes lillebror Torsten ”Putte” Brost slog sin bror i antalet matcher då han hann med 291 framträdanden mellan 1929 och 1944. Han var likt sin bror också en målgörare av rang med 183 mål. 1929 till 1932 spelade de alltså tillsammans i IFK Malmö.

Heinrich tränade också ”Kanariefåglarna” efter sin aktiva karriär som spelare. Det föreligger dock oklarheter om när detta ägde rum. På ifkmalmo.ses profilsida står det 1937-1939. Detta är dock inte helt klarlagt i skrivande stund.

Hanke Brost gick bort den 16 februari 1960. Han skulle därför aldrig få uppleva IFK:s verkliga glansperiod som började bara några månader efter hans bortgång med allsvensk serieledning efter vårsäsongen samma år som sedermera genererade deltagande i Europacupen under hösten. Ett äventyr som hemsidan uppmärksammade i artikelserien 60 år sedan Europacupäventyret som publicerades hösten 2020 och våren 2021.

En del undrar kanske över efternamnet och eventuellt släktskap med den kände skådespelaren Johannes från Malmö. Något som visar sig stämma då Heinrich och Torsten var kusiner till Johannes mamma Gudrun Brost. I SVT:s släktforskarprogram från 2013 Vem tror du att du är? visade det sig också att Johannes Brost på långt håll är släkt med Fredrik Ljungberg.

Fakta/Heinrich Brost

Smeknamn: Hanke.
Född: 16 december 1899.
Död: 16 februari 1960.
Position: Inner- och ytterforward.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1917-1932.
Antal A-lagsmatcher och mål: 277 matcher och 215 mål (1923-1932).
Antal A-landskamper: 3.

Den 30 december publiceras nästa del om Albin ”Spjass” Hallbäck.

/av